Kamfer och lavendel

Det är svårt att skriva om vardagliga händelser ibland. För att kunna skriva om vardagen måste det rent logiskt också finnas en vardag, och just nu gör det inte det. För en vecka sedan gick mormor bort. 

 

Jag skulle kunna skriva om hur jag saknar hennes humor, om vilket tomrum hon lämnar efter sig och om hur hela min barndom känns som sammanflätad med henne. Det finns hur mycket som helst att skriva om hur vi bakade för att kunna slicka skålen, hur vi gick hand i hand till dagis tidiga morgnar och hur det doftade på hennes kontor uppe på sydsvenskan där hon jobbade. Jag behöver egentligen inte anstränga mig alls för att komma ihåg hur den där pläden hon hade som överkast på gästsängen - min säng - kändes sträv mot huden på undersidan, men var mjuk som en isbjörnsfäll på ovansidan när jag låg och somnade till hennes och "damernas" sorl i köket. Och hur många gånger smekte hon mig över ryggen i tv-soffan? Hundratals? Tusentals? Jag skulle kunna skriva om allt det där, och om hur vacker hon var och om hur hennes ögon glittrade av bus, men jag tänker inte göra det. För hur mycket jag än skriver, så räcker det inte. Det finns ingenting jag kan säga eller göra som kan sammanfatta min mormor.

 

Och nu är hon borta.