Kamfer och lavendel

Jag trodde att det var svårt att baka bröd. Därför har jag hållt mig till scones och för miljoner år sedan gjorde jag någon sorts filmjölkslimpa efter recept, minns jag. Men, så står man där en eftermiddag och upptäcker att brödet är slut i skafferiet. Inte en endaste liten skalk finns det kvar, TROTS att det är torsdag och soppedag. Scones funkar inte lika bra till soppa som till frulle, tycker jag. Och minsann, om där inte ligger ett paket jäst i kylen och hojtar lite försynt om sista utgångsdatum, som faktiskt är just precis idag. Efter en runda i skafferiet och kylen, lyckades jag faktiskt sno ihop ett recept som ger väldigt goda, saftiga och lättbakade rågbullar med chia-frön! Alltså har jag bevisat att det där ordspråket faktiskt stämmer. Ni vet, "Även en blind höna kan ibland finna ett korn". 

 

2dl mjölk

3 dl vatten

1 pkt jäst (inte det för söta degar)

2 dl rågmjöl

0,25 dl chia-frön

ca 6-7 dl vetemjöl special 

(+1 dl vetemjöl till utbakningen)

1 tsk salt

3 msk mörk sirap

3 msk olja

 

Värm mjölken och vattnet till 37 grader. Jag litar inte på att mina sinnen är vid sina fulla bruk, så jag använder en termometer för att vara säker. 

Smula ner jästen i mjölkblandningen och rör tills den har löst sig. 

I med allt det andra.

Vispa runt med degkrokar på elvispen i minst 10 minuter. Anpassa mjölmängden så att det känns bra. Det ska inte vara för mycket, så att degen blir för massiv/tung, men heller inte för lite, eftersom det måste finnas lite "att bygga på" när det ska jäsa och gräddas... Lite lagom fast och kletig, liksom. 

 

Jäs i övertäckt bunk i 1 timme. Sätt ugnen på en si så där 175-200 grader och klicka ut bullarna på en bakplåtspappersklädd form. Låt jäsa ytterligare 20 minuter, om du vill. Grädda sedan bullarna i ca 20 minuter, eller tills bullarna fått färg. 

 

Det är svårt att skriva om vardagliga händelser ibland. För att kunna skriva om vardagen måste det rent logiskt också finnas en vardag, och just nu gör det inte det. För en vecka sedan gick mormor bort. 

 

Jag skulle kunna skriva om hur jag saknar hennes humor, om vilket tomrum hon lämnar efter sig och om hur hela min barndom känns som sammanflätad med henne. Det finns hur mycket som helst att skriva om hur vi bakade för att kunna slicka skålen, hur vi gick hand i hand till dagis tidiga morgnar och hur det doftade på hennes kontor uppe på sydsvenskan där hon jobbade. Jag behöver egentligen inte anstränga mig alls för att komma ihåg hur den där pläden hon hade som överkast på gästsängen - min säng - kändes sträv mot huden på undersidan, men var mjuk som en isbjörnsfäll på ovansidan när jag låg och somnade till hennes och "damernas" sorl i köket. Och hur många gånger smekte hon mig över ryggen i tv-soffan? Hundratals? Tusentals? Jag skulle kunna skriva om allt det där, och om hur vacker hon var och om hur hennes ögon glittrade av bus, men jag tänker inte göra det. För hur mycket jag än skriver, så räcker det inte. Det finns ingenting jag kan säga eller göra som kan sammanfatta min mormor.

 

Och nu är hon borta.